28 aug Min berättelse

När allt stannar upp

Det var den 15 mars och jag och en av mina bästa vänner hade precis varit ute i längdspåren i Seefeld och njutit av en dag med perfekta kalla spår, många skratt och en härlig vårsol. Det var precis en sådan där dag med fantastiska förhållanden som gör att endorfinerna rusar i kroppen. Men det var en sak som inte stämde, vi var nästan ensamma i spåren och vi visste att denna dag kunde vara en av de sista för säsongen på grund av COVID-19. När vi satte oss i bilen på väg hem så utropades ”lockdown” i Österrike och längdskidorna packades den kvällen in i fodralet i källaren för att stanna där.
Känslorna var många och blandade, oro och ångest över att inte få gå ut som vanligt och träffa folk, behöva vänja sig vid att handla mat med ansiktsmask och ovissheten över hur lång tid det skulle ta innan jag kunde återgå till att jobba på kontoret och träffa kollegorna igen. Men störst av allt var rädslan över att inte kunna träffa min familj och vänner i Sverige inom en nära framtid.

De som känner mig vet att jag är väldigt målinriktad, så vad gör man inte när allt förutom mataffärer och apotek är stängt och man inte får komma ut på sin normala löprunda eller träffa sina vänner? Bra fråga! I mitt fall blev det att sätta upp en plan för att sysselsätta mig och inte sätta livet på paus. Min lägenhet blev extremt ren, jag putsade fönster och städade tills det inte fanns något mer kvar att rengöra, jag plöjde böcker och började lära mig spanska, tränade inomhus (måste ha varit fruktansvärt för mina grannar) och framför allt spenderades många timmar över Skype, Whats App och andra kanaler för att hålla kontakt med vänner och familj. Att lyckas hålla sig vid gott mod och inte hamna i en negativ spiral var lättare sagt än gjort. Det var många tillfällen som jag knappt vågade tro att det skulle återgå till ett någorlunda normalt liv, och när gränser stängs kändes det för första gången väldigt långt till Sverige.

De människor som står mig nära har varit ett enormt stöd under denna tid och jag tackar Gud för förmånen att ha folk omkring mig som fanns där med uppmuntrande ord och min bror som vid upprepade gånger sa “du måste försöka göra det bästa av situationen, behålla ditt fokus”. Jag knäppte vid flera tillfällen mina händer när det kändes tungt och ensamt och försökte förtrösta på att det finns en som har en plan mitt i all ovisshet.

Idag ser situationen annorlunda ut, dock med restriktioner och förhållningsregler men livet återgår sakta men säkert till det nya “normala”. Jag har äntligen fått se mina nära och kära i Sverige och är tillbaka i Österrike igen.
Ingen kan idag säga hur framtiden kommer att se ut, men jag litar fullt på att det finns en framtid och hopp i allt som händer och att vi i situationer som dessa lär oss att hålla ihop och stötta varandra på nya sätt.

Jeremia 29:11-12.
Jag vet vilka planer jag har för er, säger Herren. Det är planer för välgång och inte något ont, för att ge er en framtid och ett hopp. Ni ska då åkalla mig, komma och be till mig, och jag ska lyssna på er.

/Lovisa Hultegård, Innsbruck 17.08.2020