Gnosjö Missionskyrka | Pastorn har ordet
18751
post-template-default,single,single-post,postid-18751,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,overlapping_content,qode-theme-ver-10.1.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.6,vc_responsive

Pastorn har ordet

DÄR HOPPET VAR UTE, HOPPADES HAN ÄNDÅ
I Bibeln hänger Hoppet ihop med Guds karaktär. De som hoppas på Gud litar på honom och hans löften. Eftersom Gud är hopp kan man förvänta sig goda saker från honom och tålmodigt vänta på hans hjälp och befrielse.

När Paulus diskuterar det kristna hoppet i Romarbrevet kapitel 4 så tar han fram Abraham som en förebild. Abraham beskrivs som en person som aldrig tvivlade på att Gud skulle uppfylla sina löften. Abraham fick ett löfte att bli far till många folk och Abraham trodde på det löftet. Ändå gick åren och Abraham och Sara fick inga barn. Abraham och Sara var för gamla och rent fysiskt och mänskligt var deras kroppar för gamla för att framföda nytt liv.
Men Abraham blundar inte för det motsägelsefulla. Han ignorerar inte den mänskliga begränsningen.”Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log (skrattade) och sade för sig själv: “Skulle det födas barn åt en man som är hundra år? Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år?” (1 Mos 17:17) Det var inte i första hand av glädje som Abraham drog på smilbanden utan på det fullkomligt omöjliga som Gud lovat Abraham och Sara. Men trots den mänskliga begränsningen, rent av fysiskt omöjliga, så fortsatte Abraham att hoppas och tro. Abrahams hopp växte för att han trodde på hoppets Gud, även när allt mänskligt hopp var borta. Där hoppet var ute, hoppades han ändå och trodde, skrev Paulus om Abraham. (Rom 4:18).
Abrahams hopp var grundat på en personlig relation med en Gud som han litade på. Faktum är att Abrahams hopp helt och hållet var grundat på Guds löfte och en personlig relation med hoppets Gud. Abraham hade inga yttre eller historiska skäl för sitt hopp. Men när hoppet testades av mänsklig omöjlighet så växte det.

Inför framtiden kan vi känna en hopplöshet och maktlöshet. Men kanske är det när vår maktlöshet får möta Guds allmakt som det öppnar upp sig en stor möjlighet för Gud att göra sitt verk? Så var det för Abraham och Sara, så är det för oss. Abraham vågade möta sin maktlöshet. Ibland blir vi så överandliga att vi inte vågar bekänna vår maktlöshet. Kanske det också då blir svårt för Gud att visa sin allmakt?

Bön: Jesus, ditt namn är det första av allt som är. I ditt namn har vi hopp. Fyll oss med ditt hopp så vår maktlöshet får möta din allmakt. Amen

/ Andreas Grumsén