
23 aug Pastorn har ordet
Den tältande Guden.
Förra sommaren var jag på mitt första UV-läger. Jag har varit på andra barn- och ungdomsläger men aldrig tältat på ett läger tidigare. Jag tyckte det var helt fantastiskt. Ett tält ger skydd mot regn, vind, kyla och oväder. Att tälta tillsammans skapar en varm och god gemenskap. Ett tält är som ett hem man lätt kan flytta med sig när man exempelvis är på vandring.
I Joh 1:14 står det ”Och Ordet (Gud) blev människa och bodde bland oss…”
Gud blev människa, Jesus Kristus, och bodde bland oss. Han gästade oss inte bara för en dag. Han bodde här. Men orden innebär inte att himmelens och jordens skapare byggde sin tron och sitt palats här. Uttrycket ”bodde bland oss” betyder bokstavligen ”att bo i tält” vilket betyder att Gud kom och tältade bland oss.
Att Gud tältade bland oss säger att han inte bara kom till de mäktiga och rika. Han kom i lika hög grad till de små och oansenliga. Han var som en antik soldat som bodde i tält vid fronten. Jesus drog ut i fält för att strida mot ondskan så att människan kan leva i frihet.
Gud är inte bunden till en bestämd plats eller byggnad utan Gud följer med sitt folk och slår upp sitt tält bland oss. Gud har delat människans villkor men samtidigt uppenbarat sin härlighet mitt bland människorna. Det innebär att vi på ett särskilt sätt kan erfara Guds närvaro överallt och när som helst.
Kristendomens Gud är inte en gud vi i första hand behöver kämpa för att nå upp till, att sträcka sig upp mot. Den kristne Guden är en gud att falla tillbaka på, en gud som har kommit hit. Som går vid vår sida, oavsett vad vi möter. Den kristne Guden är en gud som ser och märker hur jag har det, som hjälper med sin hand. Faller jag ner i tröstlöshet, ångest, nöd, fara eller vad som helst så faller han med, tar oss i handen och sätter oss på en fast klippa. Oavsett hur stormigt och mörkt omgivningen är så är Han ett ljus som kommer med frid och hopp.
Vi går inte genom livet ensamma utan har Jesus vid vår sida och han har slagit upp sitt tält mitt ibland oss.
Herre, min klippa, min borg och min räddare,
min Gud, berget som är min tillflykt,
min sköld och mitt starka värn, min fristad.
Till Herren, den högtlovade, ropade jag,
och jag blev räddad från mina fiender.
/ Andreas Grumsén