29 maj Min berättelse Lovisa Wendefors

Det är en solig vårdag. Fåglarna kvittrar, gräset är grönt och klingande skratt hörs från mina barn där de gungar fram på gungställningen i vår trädgård.
”Mamma, jag gungar så högt att jag kan komma ända upp till Gud i himlen” utbrister min fyraåring där hon gungar, egentligen lite för högt för att jag ska vara helt bekväm.
”Hälsa honom från mig” hör jag mig själv svara.
Tänk om det hade varit så enkelt! Tänk om man hade kunnat åka och hälsa på uppe hos Gud, precis så som man hälsar på hos vilken nära vän som helst!
Det är så många gånger i mitt liv som jag har undrat var Gud befinner sig!
Jag är född och uppvuxen i en (någorlunda) troende familj och gått på de flesta barn- och tonårsaktiviteter kyrkan kunnat erbjuda. Kyrkan, och Gud, har alltid varit en väldigt självklar del i mitt liv och ändå kan jag inte annat än att tvivla emellanåt.
Var är han? Varför hör jag inget? Varför ser jag inget? Om det nu finns en Gud, med stort ”G”, som är störst av allt och härskar över allt och alla – varför är han då så osynlig?
Tänk om jag hade kunnat åka dit en sväng. Satt mig ner med Honom för att ta en kopp kaffe, och faktiskt kunnat prata om livet. På riktigt! Både det som glädjer mig och det som känns jobbigt. Vad fantastiskt det hade varit! Och vad lätt det hade varit att tro!
Men själv tvivlar jag, som alla andra, emellanåt. Bönen, min chans att samtala med Gud, blir slentrian och bibeln läggs åt sidan.
Sen kommer dagar som idag. När man liksom ser på världen på ett annat sätt. När jag faktiskt ser själva skapelsen! Hur solen skiner emellan träden! Hur vitsipporna slagit ut på marken! Hur grannbarnen skrattar och spelar fotboll i en vänskap och lycka som riktigt går att ta på! Glädjen i mina barns och min mans ögon när vi träffar varandra igen efter en lång dag ifrån varandra!
Där och då är det så självklart! Där ser jag Gud! Där kan vi ha våra förtroliga samtal och jag kan känna hans starka kärlek och närvaro inom mig. Det är det som gör mig stark för de svagare dagarna!
Men tänk – Gud finns där oavsett hur mycket jag tvivlar eller känner mig säker. Och han älskar mig minst lika mycket som jag älskar mina egna barn!
”Och jag är med er alla dagar intill tidens slut” / Matt 28:20

/ Lovisa Wendefors