25 feb Min berättelse
För drygt ett år sedan var jag med om en olycka. Jag är nu någorlunda återställd och kan gå, men inte så långt.
Det blev sjukhusvård, sängläge och rullstol ett bra tag. Jag måste säga att jag är imponerad av den fina vård jag fick, och är tacksam både till sjukhuspersonalen, hemsjukvården och hemtjänsten för deras insatser. Jag vill också tacka för förböner, uppmuntrande hälsningar och praktisk hjälp som jag fått under den här tiden.
En hälsning, som kom lite längre ifrån och som har lett till en intressant och utvecklande brevväxling, hade ett speciellt budskap: ”Var inte ledsen Gunnar, det är Gud som vill visa dej något med detta”.
Att jag föll från stegen den där dan var en olycka. Det berodde på ”dålig planering och riskbedömning”.
Jag hade gjort ett fel och så skulle jag fort och enkelt rätta till det men det blev ännu värre.
Jag tror på en god Gud. Men jag tror också att vi är ofullkomliga människor som lever i en ofullkomlig värld. Det händer olyckor och vi drabbas av sjukdomar, det inträffar katastrofer.
Jag tror det blir lättare att leva om vi inser att detta är normaltillståndet, i denna världen kan vi inte undgå allt ont. Vårt hopp är att få leva i Jesu nåd och förlåtelse.
Med all respekt för min brevskrivande vän, tror jag alltså inte att det var Gud som puttade ner mej från stegen för att lära mej något. Jag tror inte ens att han blev glad. Jag tror till och med att han blev ledsen. Däremot kanske han skyddade mej så att jag inte slog ihjäl mej.
Även om det nu bara var en olycka har jag lärt mej något, nämligen att vi tar så mycket för givet. Att kunna gå och springa t ex. Men vi har inte obegränsat med tillfällen, så det gäller att ta vara på dem och göra något medan vi kan.
Jag vill avsluta med några ord av Kristina Lövestam.
Jag tror på en Gud, som är helig och varm, som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den, som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig, som lever med mig när jag dör.
Text: Christina Lövestam (Psalm 766 i Svenska psalmboken med tillägg.)
/ Gunnar Lindkvist