21 nov Min berättelse
Tacksam över min tro
Min tro på Gud fick jag som UV-scout på ett läger.
Jag känner en stor tacksamhet över att kunna äga en tro. En tro har burit mig genom glädje och sorg.
När jag var 34 år och mamma till 2 pojkar, 4 och 7 år, fick min man tjocktarmscancer. Den upptäcktes i ett långt framskridet stadie. När han kom till sjukhuset hade han bara två veckor kvar att leva.
Min värld stannade, jag bad till Gud om hjälp, jag kände att den här situationen som jag hamnat i klarar jag inte av själv. Jag sa till Gud: ”Nu får du ta du hand om det här”
Jag kände ilska. Två små pojkar som behövde sin pappa och jag behövde min man.
Den sista natten när jag och hans syskon satt vid sjuksängen och bara fick ställa ja och nej frågor, ställde jag frågan om han såg Porten till himlen. Han nickade. ”Ser du ljuset?”, frågade jag. Han nickade. ”Är porten öppen?” Han skakade ett nej. Jag sa till honom att när Porten öppnas ska du gå in genom den. Några minuter senare slutade han att andas.
Han gick in genom himlens port och in i evigheten. Jag kände att det vi lovat varandra, att älska varandra tills döden skiljer oss, det bandet brast. Nu var jag en ung änka och ensam-stående förälder.
Jag känner stor tacksamhet till familj och vänner som brydde sig om oss. Där fanns också tryggheten att ha en gemenskap i kyrkan. Jag hade ingen ork att be, men jag kände att jag var buren av andras böner.
Drygt två år senare träffade jag en ny man. Vi kom in i en ny familj där hans barn var äldre än mina pojkar. Vi har nu varit gifta i 23 år.
Jag känner stor tacksamhet att mina pojkar (34 och 38 år) har fått egna familjer och jag har fått fyra barn-barn. Min man har också fyra barn-barn, så familjen är stor.
Jag har aldrig släppt min tro på Gud. Aldrig känt bitterhet över det som hände för 30 år sedan.
Jag är så tacksam att min tro har hållit och fortfarande håller.
/ Marianne Bervebrink