Gnosjö Missionskyrka | Pastorn har ordet
18453
post-template-default,single,single-post,postid-18453,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,overlapping_content,qode-theme-ver-10.1.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.6,vc_responsive

Pastorn har ordet

Hemma har vi en ettåring som älskar att klättra. Hon klättrar uppför sängar, stolar, soffor, bord, vagnar – allt som kommer i hennes väg. Lika mycket älskar hon att hoppa ner från det hon har klättrat upp till. För oss som föräldrar gäller det att vara 100% vaksamma då hon inte väntar på att vi ska vara beredda, utan bara kastar sig ut. Hon kastar sig ut med full tillit, förtröstan och trygghet i att någon ska ta emot henne. I hennes värld finns det än så länge inget alternativ. Hon hoppar och någon tar emot henne. Varje gång hon har landat i någons trygga händer så ler hon, kravlar sig loss och börjar klättra igen. Jag tycker hennes fulla förtröstan på att hamna i någons trygga händer är vacker men bilden blir också ett exempel för hur jag ser relationen mellan oss människor, mellan människa och kyrka men också mellan människa och Gud. Men med den stora skillnaden att Gud aldrig överger, aldrig lämnar, aldrig trycker ner eller aldrig vill oss något ont.

Jag är fullt medveten om, och det har redan hänt, att vi har missat att ta emot henne. Fallet blir stort och efter tillräckligt många gånger kommer hon lära sig att de där trygga händerna inte alltid finns där och tar emot henne. Resultatet blir att hon blir mer och mer försiktig till att göra det hon älskar att göra, och kanske helt och hållet slutar hoppa.

Den 24 maj 2019 skrev styrelsen för Sveriges Ekumeniska råd en debattartikel i tidningen Dagen med rubriken ”Krafttag krävs mot övergrepp”. I artikeln uppmanade man alla ledare på alla nivåer i kyrkans regi att arbeta på ett strukturerat sätt mot olika former av övergrepp och trakasserier för att kyrkans verksamheter ska vara trygga platser för alla. Artikeln bör läsas i ljuset av alla de #metoo-uppror som har skakat om hela världen de senaste åren, där även frikyrkan hade sitt #sanningenskagöraerfria, som ni kan läsa om i tidningen. Tusentals människor har blivit trakasserade, kränkta, mobbade och utsatta för olika former av övergrepp från människor som de haft förtroende för och som de haft en beroendeställning till.

Skillnaden mellan vår ettårings hoppande och #metoo-uppropen är gigantisk men när jag tänker på verksamheten i vår kyrka vill jag ändå ha det lilla barnets förtröstan och tillit som förebild. Att vi ska vara en verksamhet som är präglad av kärlek, empati, trygghet och bekräftande. Att vår kyrka ska vara som en trygg famn att vila i. Att vi ska vara en plats där man får vara den man är och få göra det man älskar att göra utan att någon annan ska trycka ner med ord och gärningar. Jag vet att det är stora ord och att människor inte alltid känner så om oss, men låt oss inte nöja oss med mindre än att det är ditåt vi längtar och strävar. Allt för att ännu mer bli en församling med öppna och trygga händer.

I detta numret vill vi beskriva hur Gnosjö Missionskyrka arbetar mot övergrepp i våra verksamheter men också öppna upp för att motverka den tystnadskultur som har varit en gemensam faktor i alla upprop.

/ Andréas Grumsén