Gnosjö Missionskyrka | Min berättelse / Tom Sjögren
15934
post-template-default,single,single-post,postid-15934,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,overlapping_content,qode-theme-ver-10.1.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.6,vc_responsive

Min berättelse / Tom Sjögren

I min något sönderlästa ”Handbok för livet” har jag på första uppslaget ett datum nedtecknat, nämligen den 26/2 1997. Jag vill bestämt minnas att det var en onsdag. Den kvällen bestämde jag mig för att pröva om Gud verkligen var meningen med livet. Den resan jag gjort fram till detta datum hade varit ganska brokig.
Jag växte upp i ett omtalat bostadsområde i Avesta där vi i småbarnsåren hade stort utbyte av varandra på gården – det fanns alltid någon att spela boll med där. När jag och kompisarna däremot kom upp i tonåren blev aktiviteterna, milt uttryckt, betydligt stökigare. På områdets fritidsgård bedrev dock Pingstkyrkan en barn- och ungdomsverksamhet på fredagkvällarna och har så gjort, egentligen så länge jag kan minnas. Trots att jag inte har växt upp i ett kristet hem har jag således hört om bibelns berättelser sedan jag var runt 10 år.
Jag minns att ledarna tog med oss tonåringar till en av ortens skolor för att spela innebandy varje vecka. En andakt var förstås obligatorisk dessa kvällar. Ofta frågade vi varför det skulle vara nödvändigt. Vid ett tillfälle frågade jag dessutom hur det kom sig att de lade ner all den tid de faktiskt gjorde på denna fritidsgård, år ut och år in – tid som dom kunde spendera på något vettigare. Jag fick till svar att ”all denna tid är värd allt och mer därtill om endast en av er ungdomar kommer till tro på Gud”.
Vi hade förstås ingen större behållning av de andakterna utan såg det som rent trams. Men jag minns ändå så väl ledaren ”Perras” återkommande förmaning om att ”döm inte äpplet förrän ni smakat det”. Till och med jag som oförståndig 15-åring tyckte att det lät lite förnuftigt.
!Perra gick dessvärre bort något år innan denna februari-kväll 1997 – och jag minns de många stunder vid hans gravsten som blev som en slags oas för mig i mitt eget ”kaos”.
Nu satt jag i vilket fall i en stuga på ett skidläger uppe i Åre, närmare bestämt Duved. Lägret arrangerades också det av Pingstkyrkan i Avesta. Jag rörde mig tillsammans med ungdomar som jag kände väl från kyrkans verksamhet sen innan och de fick vara med och be för mig, då jag bestämde mig för att lägga mitt liv i Guds händer. Det bästa beslut jag tagit!
Strax efter lägret tog jag min, till dags datum, enda tumvers (fråga vid tillfälle så ska jag förklara) nämligen Psaltaren 34:9, ”Smaka och se att Herren är god. Säll är den man som tar sin tillflykt till honom”.
De 100-tals timmar som Perra och de andra ledarna lade ner, för att så ett frö hos mig, gjorde till slut skillnad och det är jag evigt tacksam för!